Aegd!

Det är tragiskt när en liten flicka dör. Det är extra tragiskt när hon dessutom brutalt våldtas samtidigt. Det är en sjuk man som gjort det och det han gjort kan inte förlåtas.

MEN!

Hur kommer det sig att en liten flicka från Dalarna plötsligt är hela sveriges samtalsämne i flera månader? Att det inte går en dag utan en notis i kvällsblaskan om hur mormor gråter ut eller att mördaren ätit dittan och dattan timmarna innan mordet (Jag har även sett hur en helt separat mordhistoria rubricerats med ordet "Truckdrivermördare"), eller att denna lilla flickas begravning sänds i statlig television, en ära som delas enkom av Prinsessan Diana, Astrid Lindgren och vår förra kung? Vad gjorde just det här fallet så otroligt hemskt att vardagen stannade till för ett tag så fort man gick förbi en löpsedel?

Media.
Lösnummer.
Tittarsiffror.

Att spela på folks känslor är ett mycket effektivt sätt att lyckas i mediabranchen. Vi människor har naturligt större sympati med vår omgivning än det som är främmande för oss, just därför måste aftonpressens chefsredaktör ha dreglat ner sidenslipsen när han fick in TT-notisen. Lantlig idyll. Liten värnlös flicka. En stor och elak manssvin med ett typiskt manligt jobb. På detta en familj som mer än gärna gråter ut i pressen och en hel drös mer eller mindre kända personligheters stöduttalanden (läs: Carola) måste ha gett den största upplagan sen 9/11. Människan är styrd av instinkt, och det här spelade på både moderskänslor och flocktillhörighet.

Men det är så overkligt! Sånt här händer ju inte!
Jo, det gör ju det. Varje dag över hela världen. Anledningarna till att vi inte vet om/tänker på/bryr oss om det är att det dels inte går att relatera till på samma sätt som en flicka i sverige, samt att media inte väljer att rapportera om det av föregående anledning.


Jag kommer nu att ställa fram några av argumenten som dyker upp när man ifrågasätter storheten med Engla:
Hon var bara 10 år - Vilket leder fram till resonemanget att det är bättre när en 30-åring blir våldtagen och mördad. Återigen värdesätter man människor olika. En 30-åring har inte heller levt ens hälften av sitt liv, och kanske har egna barn?
Hon var på väg hem själv för första gången - Tråkigt sammanträffande, men det hade varit lika hemskt om det var femtionde gången. Det exploterades bara pga nyhetsvärdet.
Det händer här i Sverige - Dvs Svenskar är bättre än folk från andra länder. Detta är ingen ovanlig händelse, det handlar bara om medialt urval. Ett tydligt tecken på hur media styr våra tankar.
Tänk på familjen - Till exempel mamman som fläker upp dotterns begravning i SVT? Det är synd om dom, det är synd om alla som är med om något liknande, MEN det motiverar inte en mediahype.
Du är lika sjuk som Anders Eklund - Att ifrågasätta nyhetsvärdet och folks värderingar av människoliv är inte detsamma som att brutalt våldta och mörda en människa.

För att knyta ihop påsen: All respekt till familj och närmast sörjande, men resten av Sverige kan se över sin moral och sina värderingar.

Och till sist, en otroligt seriös gangstaraptribute till Engla som bara stärker min tes, samt en satirisk och i mina ögon jävligt välgjord replik till hela hypen.

Alibi - Vila i frid Engla R.I.P
http://www.youtube.com/watch?v=V2Nd2b-qm8I

DJ England feat. BMX - RIP Engla (Vi saknar dig jättemycket)
http://www.youtube.com/watch?v=u6ACF06p5nQ


Kent har talat!

Generalisering, javisst. Men om man tittar på band på olika nivåer i de flesta genres så är det en markant skillnad på de musikaliska färdigheterna mellan könen. Oftast när en tjej är duktig på sitt "instrument" så är det en sångerska, och då helst en soloartist som ser estetiskt tilltalande ut, alternativt en singer/songwriter eller en bättre bemedlad medelklasstjej som haft ett piano hemma sen vaggan. De kvinnliga trummisarna lyser nästan med sin frånvaro.

När tjejer bildar en grupp och blir kända så framställs dom som ett tjejband, dvs dom är bra för att vara tjejer. Fritidsgårdar ordnar tjejbandskvällar för att ge tjejerna utrymme, men redan på affischen har dom satt ut förväntningarna. När ska en konsertkväll med bara killband benämnas som "Pojkbandskväll"?

Om ett band med killar söker ny medlem och inte en tjej får platsen, kan nästan inte frågan "varför då" undvikas. Svaret är enkelt, det är sällan man hittar en tjej som har det som krävs. Om man könskvoterar musiken kan man lika gärna lägga ner bandet direkt.

Men vad beror det här på då? är verkligen tjejer sämre motoriskt och har svårt för musiklära? har dom kanske tappat det till förmån för sin städa/sminka-gen?

Nej, det handlar uteslutande om förutsättningar och förväntningar - från att den blå eller rosa sparkdräkten inhandlats dagen efter förlossningen, ja till och med vid första ultraljudsundersökningen då frågan ställs: "är det en tjej eller en kille?" så ställs förväntningar på framtiden.

Tjejer förväntas inte kunna spela instrument. Lika lite som att dom ska veta hur man byter kamrem på en saab 99. Den musikaliska höjdpunkten är att bli vald till årets lucia, då har man uppfyllt alla förväntningar ett flickebarn kan ha. Killar däremot får gärna ett trumset att banka sönder i garaget, eller en B.C. Rich-gura att träna smoke on the water på tills föräldrarna kan leva på halva sonens STIM-arvode.

Jag minns första, och dessvärre enda, gången jag såg en duktig tjejtrummis. Ens frigjorda sinne och jämlikhetstankar brakade rakt ner i gödslet när man insåg sin egen besvikelse över att den stundande musikaliska upplevelsen skulle grusas av en inkompetent batterist. Den gången hade jag fel, men i övrigt har mina undermedvetna förväntningar infriats.

Dessutom, nästan uteslutande alla coola gitarrsolon är skrivna och spelade av killar.

Slutsats: Tjejer är helt enkelt sämre än killar på att spela instrument, låt vara att det har sina skäl.

Kent har talat!